Lite bilder från idag.

Min utsikt dom tills de blir måndag

Min droppkanyl 

Mitt fina armband

Dagen har gått rätt så fort idag men de är några dagar tills det här är över. Måndag som jag skriver en del. 

Jag längtar hem och jag saknar Christian   jättemycket men jag försöker att inte tänka så mycket på de för då gråter jag bara. Jättemycket. 

Hade en tjej som heter Veronica som tog hand om Josefin igår och idag va de svärmor Marianne som fixade allt och så tar pappa in Josefin senare ikväll. Sen så i helgen så ska Marianne rida och de är jag så tacksam för. Och på måndag så hjälper underbara älskade Christian mig med Josefin. Meen han rider inte. Förstår inte varför.   

En gul buss, el grön buss och sen en taxi på släng. Visst har jag de roligt. Hela natten i princip har jag hört ambulander åka fram och tillbaka här utanför. Akutmottagningen ligger alldeles bredvid här och även barnavdelningen, tror jag. 

Å där kom de två gräna bussar från varsitt håll. Jag tror nästan att den här stan har näst flest rullande bussar. Såklart vinner ju Stockholm. 

Nu har det börjat blåsa, bli grått på himlen och snart kommer regnet men de gör inget för jag får ju ändå inte gå ut. 

Jag tror jag ska fixa naglarna lite så kanske jag blir på lite bättre humör iallafall. Har värsta bra bordet här, och en bra sänglampa.

Vi hörs sen!

Jag har ju all tid i världen att blogga nu.

//Jenny Penny        

Hej alla!

Just nu så sitter jag fast i en 10 meter lång sladd som är fäst i en maskin som mäter mina hjärtslag och mitt huvuds reaktioner på anfall och frånvaroattacker. Känns inte så kul. Igår satte dom in nån slags silvertråd i båda mina kindmuskler och så fick jag en nål i armen. Jag som hatar sånt. Det gjorde ondast i kindmusklerna. Vill inte någonsin mer göra om den skiten. 

Christian åkte precis för att hämta min mamma från bussen. Han åker hem idag så ska hon vara med mig här tills jag ska åk hem. Skönt att inte behöva vara ensam. 

Imorse fick jag ta mindre medicin än det jag brukar ta så jag ska ha större risk att få anfall. Jag som är van vid att ta full dos för att slippa få anfall. Men men det ska nog bli ordning på mig också.

Jag går med en liten dosa på magen som elektråderna är ikopplade i och den gör så jag får ont i ryggen. Det är som en liten sele som den hänger i. Christian säger att jag ser ut som en gammal tant.   

Men jag tänker så här. Det kommer att bli bättre. Min epilepsi kommer inte att besvära mig nått mer när jag medicinerar om till en annan medicin. 

Jag kommer inte att lägga upp några bilder på mig eftersom jag inte vill att hela världen ska kunna se hur jag ser ut. Jag gillar de inte själv så då får ni stå ut. Jag känner mig som en robot helt enkelt. 

Jag ska få åka hem på måndag, kanske tisdag, men hoppas måndag. Det ska bli så skönt att bli av med de jag bär på mig. Allt från nålar (slangar, silvertrådar) till elektrodet och selen. 

Jag får knappt i mig nån mat för att jag kan inte tugga som jag ska så jag kanske kommer att gå ner mina 10 kg som jag vill. Dock på ett ohälsosamt sätt och kommer isåfall gå upp dom kilona lika fört när jag kommer hem. 

Jag längtar hem till min säng, häst och katt!!

//Jenny