Hejsan!

Jag sitter där jag sitter, eller ligger. Trött, seg och less idag och jag vill åka hem. Hem till vardagen och att slippa vara orolig för att veta att jag kommer att få anfall så småningom. Imorse sänktes min medicin ännu mer. Och oron blir starkare i magen. Men jag hoppas ändå längst inne att jag får ett riktigt krampanfall, men jag tycker att de kan räcka med ett och istället många frånvaroattacker istället och hoppas på att dom räcker för att kunna utreda mig.

Inatt så hade min kanyl i armen (va hälsosamt de låter med kanyl) åkt ut lite lite så de hade börjat blöda. Jag trodde att dom måsta sätta om dem men de som behövdes va att trycka in den där den ska vara och sen ta bort plåstrena och de som sitter rund och sen tvätta bort blodet runt omkrong där. Jag kollade inte. Men jag klarade av de själv. Mamma va nere och åt lunch och jag ville få de gjort.

Jag är stolt över mig själv att jag klarar av allt det här med sprutor, kanyler och allt vad de innebär. Men jag gruvar mig för att ta ut silvertråden jag var i kindmusklerna. Men när dom är borta så slipper jag dom. För gott är jag nästan 100% säker på för jag vill inte genomgå det här igen.

Jag kan skriva hur mycket som helst om hur mycket jag längtar hem men de tänker jag inte.

//Jenny Penny